Läste på Aftonbladets hemsida idag och igår om två helt olika barn som har behandlats väldigt illa av sina föräldrar, en tio årig pojke blev lämnad utanför en idrottshall, av sin far, efter en innebandymatch. Anledningen till att pojken blev lämnad var att han spelade uselt den dagen. Han skulle tydligen gå hem från Uppsala till Stockholm. Det gör honom säkert till en bättre spelare... eller inte!

En tjej blev slagen hemma, oxå tio år, för att hon inte diskade eller städade. Hon blev även utelåst på balkongen i 12 timmar! Detta kommer säkert göra henne till en bättre städerska och dotter,,, troligen INTE!

Jag blir så arg på dessa föräldrarna (pappor i båda dessa fallen, men det kunde lika gärna ha varit mammor...), jag blir så arg att jag har lust att ge dem några hundra high fives, I ANSIKTET!

Visst barn har en tendens att göra oss föräldrar GALNA! Både på gott och ont. När de födds kan de driva en till ruinens brant med sitt skrikande och gnällade, speciellt när man inte förstår dem. Efter några nätter utan sömn och kanske bara några timmar slumrande på soffan ( inte alltid sammanhängande) så är man inte så mycket till människa. Man är mer som ett kolli själv. Man är i stort sett beredd på att lägga ut barnet på blocket eller tradera, man skulle till och betala en hemlös gubbe/tant att ta barnet, bara några timmar. BARA MAN FÅR SOVA! Eller som Magnus Betnér säger " man är beredd på att kasta barnet från balkongen och själv hoppa efter".

Men sedan kommer man förbi det stadiet, då kommer man in i trotsåldrna, som det heter. Men jag tror inte på att det finns trotsÅLDRAR, ALLA ÅLDRAR ÄR TROTS! Min mamma brukar säga att vi "vuxna" barn fortfarande är i trotsåldern. Kanske ligger det något i det?

Men ser vi på mina barn nu N är snart 2 år och P är 6 år. Två helt olika åldrar men de båda kan driva mig till VANSINNE! N med sin totala vägran att göra något som han inte finner är roligt för tillfället det kan vara allt från äta till att duscha. Ibland vill han inte ens leka. Och när N inte vill något så är det tvärstopp. Häromdagen ville han inte ta på sig jackan när vi skulle åka iväg, helt ärligt var jag beredd på lämna ungen hemma och åka utan honom. Problemet var bara att Sambo jobbade, detta skulle betyda att N skulle vara ensam hemma. Då kom jag och tänka på alla hemskheter som kunde hända honom, så jag tvingade på honom jackan medan han låg på golvet och stortjöt och sparkade. När jackan var på och vi hade öppnat dörren så var det som om inget hade hänt. Han var glad igen och överlycklig över att få hålla i hemnycklarna.

P kan däremot driva en till vansinne med sina frågor. Jag missade någonstans i föräldrakontraktet att man skulle vara en allvetare, man ska tydligen kunna allt som rör himmel och jord samt vara ett matematiskt geni.

Men ni som funderar på att försöka få ett barn eller har ett på väg (det första?)tänk då på att barn skriker, de gnäller, de bajsar och kissar (inte alltid i blöjan, ibland kan golvet, tvmöblen eller DU vara målet...), de stökar ner, de frågar, de tappar tänder, de är ENVISA, de kan läsa av dig bättre än många vuxna kan, de trotsar och de är egna individer. De har dåliga dagar de har bra dagar, precis som du!

Detta ger dig INGEN som helst ANLEDNING att lämna ditt barn efter en urusel insats i en match vid en idrottshall eller låsa ut barnet i tolv timmar eftersom den inte har diskat. Det ger dig inte heller någon anledning att slå eller misshandla ditt barn på NÅGOT sätt! När barnen föds har de inte en aning om hur livet är, det är DITT jobb som förälder att älska det och visa att de är värt ALLT för dig (du behöver inte köpa allt för det).

Barnen vill oftast bara en sak, att vara älskade och trygga. För om sanningen ska fram så gör de många bra saker oxå   

Mina trollungar, de gör mig gaaaalen, lite varje dag faktiskt  

  /// LillamammaBitchen