Jag har gått en del och funderat på kvinnans roll i dagens samhälle. Tidigare har kvinnan varit den som har tagit hand om barnen och hushållet medan mannen har jobbat eller varit ute och jagat. I dagens samhälle är det fasen inte lätt vara kvinna. Ta bara till exempel vid jobbsökande, har man barn och är en mamma så är det inte lätt att få in en fot i arbetslivet eller att byta jobb. Om du är ensamstående mamma så är det nog ännu svårare. Låt oss låtsas att du som läsare är en chef och jag som har två barn kommer in för att intervjuvas.

Jag som är 28 år har två barn med två olika killar (En del tänker LUUUUDER en del tänker "ok"). Jag kan tänka mig föda fram flera barn till (men då måste jag anställa en nanny som kan ta hand om alla barnen + sambo medan jag jobbar, sen kan hon vara bra att ha så jag har någon som kan stå vid min sida när jag tillrättavisar sambon. Men med min tur så kommer sambo och hon säkert bli bättre vänner, eftersom jag jobbar vardagarna och han helgerna och på helgerna är jag ju hemma så då är ju nannyn ledig allt slutar med att kläcker fram ett dussin barn till och sambo tröttnar på min utslitna look och rymmer med nannyn... oj, kom visst av mig lite... ) då är jag inte längre aktraktiv på arbetsmarknaden, eftersom jag kommer säkerligen vara mammaledig och ta ut lite vård av sjukt barn.

Men sedan byter vi jag låtsas som om jag inte har några barn är helt anti mot att skaffa barn. Då kanske jag har en chans på jobbet, men tanken finns i chefens huvud att jag kanske ändrar mig en dag. Då är det ju dumt om jag har fått utbildning och blivit befodrad för att jag sedan ska gå hemma och drälla med ett eller två barn runt benen och glömma av allt det som jag har lärt mig på jobbet. För att innan ha varit en smart analytiker så börjar min hjärna tas över av barnvetenskap.

Alltså sätter chefer ofta ner sina fötter vid vissa befodringar, det blir stopp för kvinnan i karriären.

(Glastak betyder helt olika saker för män och kvinnor, för kvinnor är det en osynliggräns mellan dem och högsta positionen på arbetet. För mannen är det ett underbart ting för då ser man om kvinnorna en våning upp har trosor eller ej  )

Men sedan har vi samhället i sig. Inte bara i jobbsammanhang. Jag har ofta konstiga blickar när jag berättar att jag har två olika pappor till mina två barn. Sen blir inte blickarna bättre efter de frågat om jag kan tänka mig ett tredje barn och vad sambo säger om ett tredje barn, och jag svarar lugnt "vill inte han så får jag väl skaffa en älskare och skaffa ett tredje barn med tredje pappa, tredje gången gillt..." Att vara tjej och ha olika pappor till sina barn kan många tycka att är ok, men de flesta höjer fortfarande ögonbrynet, men om en pappa har barn med flera mammor är det inte många som reagerar på, han har ju sått sin vildhavre.

Nu blev det ett långt inlägg och åskan dundrar på här ute så det säkrast om jag säger god natt och berättar mer om mina funderingar en annan dag. 

Kisses /// Lillamammabitchen